Stuck at the AirPort

Sitter alltså på flygplatsen i Tampa. Kom hit vid 10 tiden då mina föräldrar är tidspessemist och jag är tidsoptimist, tror jag det heter blandar alltid ihop dom där. Iallafall flera timmar innan deras flyg skulle gå och mitt går ju inte förrän 7 ikväll så här bor jag idag kan man säga. Myst ner mig i en pyttefotölj med datorn och en diet Coke. Började kolla på första avsnittet av Parneviks nu här och har inte riktigt fattat vad det handlar om men bättre än förväntat! Morsan är ju helskön. Ska väl snart gå och lämna in väskan och ta nåt att äta. Hörs i Houston! Haadeeee

Sista kvällen

Och så var semestern slut. Haft det helt fantastiskt i Florida med mina föräldrar som jag är såå glada över att de kom och hälsade på och att vi fick göra den här resan, och sen framförallt Daniela som joinade sista veckan. Haft så jävla roligt med denna kvinna. Så sjukt att någon som man känt i en vecka kan komma en så nära. Vänner för livet verkligen. Och att veta när man inte ses igen känns ju skapligt sorgligt. Imorgon bitti blir det snabb dusch, frukost och sen packar vi bilen och tar oss till flygen. Jag till Houston, D till North Carolina och de andra till Sverige. Hörs på flygplatsen!! XX

Ångest

Idag har jag lite ångest. Jag vet inte om det är för att vi åker hem imorgon eller för att verkligheten slår en i ansiktet. Plötsligt kom ett tryck över bröstet och hjärtslagen kommer närmare inpå varandra. 
Jag tror att ärren fortfarande sitter så hårt. Har inte riktigt kommit över det än. Långt ifrån faktiskt. Satte bara ett lock på som jag oftast gör. För varje gång jag skulle hem till det huset så hade jag lite ont i magen. Kanske en dag kommer jag berätta om min upplevelse och resa under 5 månader i oro, rädsla och ångest. 5 månader utav mörker.
Det är som att någon håller taget om en och man inte kan göra nånting. Det värsta jag varit med om då jag är en väldigt stark person som alltid säger ifrån och säger vad jag tycker. Men det gjorde jag inte då för man var så ensam och liten i det läget. Man kan säga att jag bodde med en manipulativ person. En väldigt psykiskt trasig själ som var långt ifrån lycklig. Det var nog inget illa menat men jag blev offret. Och det var väldigt svårt att ta sig ut. Jag ville inte ge upp. Att prata med denne person gick inte. Hen förstod inte, vilket var ett tydligt tecken.
Har inte gråtit sen dess. Kan kolla på vilken sorglig film som helst utan att känna nånting. När man gång på gång blir sårad av människor blir man tillslut känslokall. Livet går vidare och man lägger allt bakom sig men en dag ska jag berätta allt. När och hur vet jag inte men jag vet att detta kommer bli till nånting gott. Och då kommer jag stå där rakryggad, med en stål till ryggrad, huvudet högt och långfingret ännu högre.